Vardagsvanor # 1: Varför vanor?

Here we go, första ordentliga inlägget på årets veckotema om vardagsvanor, lite sent på veckan kanske, men jaja. Jag tänkte börja med att utreda lite begrepp och försöka förklara varför jag tycker att vanor är viktiga.

För mig handlar livet som hundägare mycket om att få till en vardag som både jag och hundarna trivs med, och eftersom vi är träningstokiga allihop så bör en sådan vardag såklart involvera träning i någon form. Som jag nämnt tidigare så tränar vi lite allt möjligt på våra promenader, och målet med årets bloggtema är att försöka skriva om flera olika områden, allt från säkerhetstänk i vardagen till momentträning för tävling. Men hur spännande allt det där än är så upplever jag att grunden till en fungerande vardag ligger i de allra enklaste rutinerna, de som handlar om mig och min hund och att vi ska vara trygga och glada tillsammans.

Jag tror inte att det finns någon som köper hund och tänker sig annat än att promenaderna ska vara en stund för avkoppling och umgänge med en fyrfota bästis. Tyvärr blir det ju inte alltid som man tänkt sig, man kanske får en rädd eller arg hund, eller en hund som bara vill jaga och inte alls upplever sin människa som någon skojig kompis. Det är ingen rolig känsla, varken för hunden eller ägaren när hunden är spänd och osäker för att hundmötena fungerar dåligt, eller när man inte vågar koppla loss av rädsla för att hunden ska springa iväg efter vilt. Jag har varit i sådana situationer med alla mina hundar, fast på olika sätt, och min insikt är att det som hjälper ur sådana här situationer är att skaffa sig fungerande vardagsvanor och -rutiner.

Genom att skapa rutiner för hur hunden ska bete sig i situationer som uppstår i vardagen kan jag öka sannolikheten för att också kunna hantera lite svårare och mer oväntade situationer. Självklart kan man aldrig garantera att en svår situation kommer att lösa sig bara för att vi tränat in en viss rutin för en liknande händelse, men sannolikheten att lyckas brukar ju öka om vi tränar. Om min hund till exempel är van att komma på inkallning trots svåra ”arrangerade” störningar och frestelser som jag lägger in på våra vanliga promenader så lär det i alla fall inte minska sannolikheten för att den även ska komma springande om jag kallar på den när vi möter ett rådjur. Och om hunden gör det så tenderar resten av promenaden att bli trevligare än om den struntar i mig och väljer att jaga rådjur istället.

Ni som läser här ofta vet att Rally inte är så lätt att leva med, hon är socialt osäker och maniskt viltintersserad, vilket blir lite jobbigt när vi möter folk eller hundar som tränger sig på, för att inte tala om när vi träffar på vilt. Drygt fem år med Rally vid (eller i alla fall i närheten av) min sida har gett mig gott om tid att utarbeta rutiner för att få promenaderna att fungera, och jag skulle naturligtvis kunna börja min lilla vardagsserie med att skriva om hennes vanor och rutiner i vardagen. Det tänker jag dock inte göra, ni kommer att få läsa nog om henne resten av året. Istället tänker jag börja ”från början”, nämligen med min förste hund, Rulle.

Rulle är en underbar hund på många sätt, han är lättmotiverad, lättlärd och ganska mjuk i temperamentet, vilket gjorde att det gick ganska lätt att få honom hyfsat vardagslydig trots att han var vår första hund. Dock har Rulle en stor brist som i perioder har gjort honom svår att leva med, han tycker inte om andra hundar och är dessutom ganska dålig på att prata hundspråk. När Rulle var kring året började detta bli problematiskt, han hamnade ofta i slagsmål med både främmande och kända hundar och kunde i perioder till och med sticka från oss för att anfalla en hund som vi såg på håll. Det var helt enkelt inte så trevligt att gå på promenad med honom.

Vad göra? Vår första reaktion var (som den säkert är för många nyblivna hundägare) att skälla på honom, både när han hade slagits och när han morrade på någon hund som i våra ögon var snäll och ofarlig.  Detta resulterade i att Rulle helt slutade förvarna och började flyga rakt på hundar, utan urskillning: hanhundar, valpar, tikar – ingen gick säker om den kom för nära Rulle.

Så småningom insåg vi att Rulle nog bara var rädd. Vi noterade att han gärna valde att gå i små bågar när vi träffade främmande hundar, som om han själv tog ut en extra säkerhetszon kring dem. Vi noterade också att de hundar som han hade känt sen valpben aldrig var några problem, med dem var han trygg och antingen ointresserad eller lekfull. Samma sak gällde nyare bekantskaper av den typ som bara ignorerade honom. Det verkade alltså som att Rulle bara tyckte att främmande hundar var jobbiga och hade lärt sig att ”anfall är bästa försvar”. Vi fattade då ett beslut om att låta Rulle slippa träffa främmande hundar och vara noga med att skydda honom från eventuella framspringande hundar.

Ett steg i detta var att skapa rutiner för vad vi skulle göra när vi mötte hundar, med tanken om att om Rulle bara vänjer sig vid att det är såhär vi gör vid hundmöten och lär sig att det innebär att han slipper hälsa så borde han bli mindre benägen att själv gå till angrepp. Sagt och gjort, vi bestämde oss för följande:

• Vid möte med främmande hund som är kopplad: Skicka ut Rulle ifrån oss, så att den lilla båge han gärna går själv blir större. Detta gjordes genom att vi själva klev av vägen lite och ”knuffade” ut honom med hand och ben närmast honom. Lugnt röstberöm när han gjorde rätt.
• Vid möte med lös hund som verkar under kontroll: Samma som vid möte med kopplad hund.
• Vid möte med lös hund som verkar vara utom kontroll: Platsa Rulle och kliv ut något steg framför honom, mellan honom och hunden. Se för allt i världen till att den främmande hunden inte kommer fram. Detta byggde naturligtvis på att vi kunde lita på att Rulle låg kvar, men han var och är väldigt duktig på sådant och lärde sig dessutom snabbt att det var tryggt att ligga kvar, så det var inga problem.
• Om någon hund ändå råkar komma fram: Beröm Rulle om han morrar eller på andra sätt försöker varna innan han hugger. Backa undan från honom så att han inte känner något stöd från mig eftersom det ofta gjorde situationen värre. Se till att få undan den andra hunden så fort som möjligt. Skäll absolut inte på honom om det skulle råka bli bråk.

Vad blev då resultatet av detta? Jo, efter väldigt kort tid så märkte vi att Rulle blev tryggare och tryggare i samband med hundmöten. Han tyckte fortfarande inte om att behöva umgås med främmande hundar, men det verkade som att våra rutiner gjorde honom säkrare på hur situationen skulle utveckla sig och att han inte skulle behöva slåss. Allteftersom tiden gick minskade antalet hundmöten som resulterade i slagsmål och han blev också duktigare på att faktiskt varna innan han tog till tänderna. Vi hade helt enkelt genom att alltid agera likadant och se till att våra vanor resulterade i en situation som han var trygg med lyckats ändra hans inställning och vänja honom vid att hantera hundmöten på ett annat sätt.

Rulle är numera nästan femton år gammal och bor hos mina föräldrar. Därifrån får jag ganska ofta rapporter om att han har hälsat på främmande hundar och att det har gått bra. Det verkar med andra ord som att vår målinriktade träning för att skapa fungerande vanor för hundmöten har gett resultat, och det på ett sätt som avsevärt förbättrade vår vardag. Det är helt enkelt lite roligare att gå på promenad med en hund som ignorerar andra hundar, än med en som är otrygg och tror att den måste bita sig ur alla situationer som uppkommer.

Jag vill poängtera att detta inte är någon universalmetod för arga hundar. Att vi löste våra vardagsproblem med Rulle på detta sätt betyder inte att det är en metod som fungerar på alla andra hundar. Däremot är jag övertygad om att det finns många hundar och hundägare som skulle kunna få en betydligt trevligare vardag tillsammans om de utifrån sin egen vardag och sina egna behov såg till att utarbeta vanor och rutiner för att hantera de situationer som uppkommer i vardagen. Helt enkelt för att det är enklare för både hund och förare att veta vad man ska göra om man gör samma sak varje gång.

Har du några vanor som underlättar din vardag?