Ikväll: Festligt firande av födelsedagar (och jag gillar verkligen min presentidé)

Imorgon: Familjemiddag med ganska precis alla

Måndag: Agilitykurs på temat ”Greguppdatering” för Fanny Gott, med (hör och häpna!) Rejsa som inplanerad förstahund. Ska bli jätteroligt att premiärkursa med lilla långnäsan

Som grädde på moset har jag dessutom just hivat iväg en första projektplan för exjobbet, så jag slipper ha det hängande över mig under helgen. Skönt!

Ett sätt att börja sin promenad bra, som dessutom är rätt trevlig ur säkerhetssynpunkt, är att skaffa sig en rutin för hur man gör när man går ut genom dörren. Man skaffar sig helt enkelt en vana som leder till att promenaden börjar konfliktfritt.

Min rutin är rätt enkel: hundarna får inte tränga sig förbi mig, utan ska stanna innanför tröskeln medan jag går ut genom dörren och först på mitt kommando följa med ut. I Rallys fall innebär detta även att hon ska sitta, helt enkelt för att jag testade att lära in det så. Sheltiesarna har som vanligt mer slappa regler och får göra vad de vill så länge de inte smiter ut, men de är också naturligt ”lydigare”, så det funkar bra ändå.

Hursomhelst är det ganska enkelt att lära in att hunden ska sitta eller i alla fall hålla sig innanför dörren. Jag gör helt enkelt i ordning mig och hunden för en promenad, ställer mig vid dörren, trycker ner handtaget och gläntar på dörren. Om hunden då försöker kasta sig ut så stänger jag helt enkelt dörren. När handtaget trycks ner igen är jag observant på vad hunden gör, har den redan då påbörjat ett hopp ut genom dörren så släpper jag helt enkelt upp handtaget igen och väntar tills hunden backat tillbaka. Ganska snart brukar detta resultera i att hunden faktiskt håller sig undan och låter bli att försöka kasta sig ut, helt enkelt för att det beteendet inte lönar sig: hunden kommer inte ut av att försöka bryta sig ut.

I början gör jag det enkelt för hunden och nöjer mig kanske med att den stannar inne såpass länge att jag kan öppna hela dörren och säga varsågod. Så småningom lägger jag till att jag själv ska kunna gå ut först, och jag kan även försöka mig på att lägga till olika störningar, t ex att kasta ut en leksak som hunden får först när den stannat kvar och väntat på sitt frikommando.

När hundarna väl kan det här konceptet är det ganska enkelt att överföra till andra typer av dörrar som vi stöter på i vardagen. Bussdörrar har t ex varit ett stort problem för mig och Rally eftersom hon verkligen inte gillar att åka kommunalt och hemskt gärna vill tro att vi ska av varenda gång dörrarna öppnas. Med lite träning har vi nu kommit till ett läge där hon fortfarande tror att vi ska av, men vet att hon måste vänta på tillåtelse innan hon får gå ut. Samma sak gäller bilburaren, där är det verkligen supersmidigt att kunna öppna buren – koppla hunden och sen låta den komma ut. Istället för att försöka fånga in en överlycklig hund som smitit ut och nu skuttar runt på en parkering full med bilar och folk.

Varför gör jag då detta? Jo, för det första för att det är ett trevligare sätt att starta sina promenader med än att nästan bli nedtrampad av ett gäng överentusiastiska dårar som inget hellre vill än att komma ut och busa. Men också för att det faktiskt är säkrare att gå ut genom dörren på detta sätt. Det kan ju faktiskt vara så att det finns något utanför dörren som jag inte vill att mina hundar krockar med, någon av grannarna kanske har tappat en glasflaska på vägen till soprummet och inte hunnit städa upp den än, eller så sitter det en katt där ute som mina hundar skulle ha mycket svårt att passera på ett lugnt sätt om de fick syn på den.

Eller, för att ta ett dagsaktuellt exempel från huset där jag bor: grannens arga blandrashund kanske är lös på loftgången. Om jag släpper ut mina hundar framför mig i det läget så har jag garanterat ett slagsmål att hantera, och det är både stressande och potentiellt farligt för mina hundar, som är betydligt mindre än grannens. Om jag istället kliver ut före mina hundar och vet att de stannar kvar inne tills jag ger dem tillåtelse så har jag tid att upptäcka eventuella glasbitar, katter eller grannhundar. I värsta fall har jag också möjlighet att lösa situationen genom att snabbt stänga in mina hundar, fånga grannhunden i halsbandet och leda hem den.

Hur gör du när du går ut genom dörren?

Är det förresten så att tyska kakor alltid innehåller kokos?

För mig handlar livet som hundägare mycket om att få till en vardag som både jag och hundarna trivs med, och eftersom vi är träningstokiga allihop så bör en sådan vardag såklart involvera träning i någon form. Som jag nämnt tidigare så tränar vi lite allt möjligt på våra promenader, och målet med årets bloggtema är att försöka skriva om flera olika områden, allt från säkerhetstänk i vardagen till momentträning för tävling. Men hur spännande allt det där än är så upplever jag att grunden till en fungerande vardag ligger i de allra enklaste rutinerna, de som handlar om mig och min hund och att vi ska vara trygga och glada tillsammans.

Jag tror inte att det finns någon som köper hund och tänker sig annat än att promenaderna ska vara en stund för avkoppling och umgänge med en fyrfota bästis. Tyvärr blir det ju inte alltid som man tänkt sig, man kanske får en rädd eller arg hund, eller en hund som bara vill jaga och inte alls upplever sin människa som någon skojig kompis. Det är ingen rolig känsla, varken för hunden eller ägaren när hunden är spänd och osäker för att hundmötena fungerar dåligt, eller när man inte vågar koppla loss av rädsla för att hunden ska springa iväg efter vilt. Jag har varit i sådana situationer med alla mina hundar, fast på olika sätt, och min insikt är att det som hjälper ur sådana här situationer är att skaffa sig fungerande vardagsvanor och -rutiner.

Genom att skapa rutiner för hur hunden ska bete sig i situationer som uppstår i vardagen kan jag öka sannolikheten för att också kunna hantera lite svårare och mer oväntade situationer. Självklart kan man aldrig garantera att en svår situation kommer att lösa sig bara för att vi tränat in en viss rutin för en liknande händelse, men sannolikheten att lyckas brukar ju öka om vi tränar. Om min hund till exempel är van att komma på inkallning trots svåra ”arrangerade” störningar och frestelser som jag lägger in på våra vanliga promenader så lär det i alla fall inte minska sannolikheten för att den även ska komma springande om jag kallar på den när vi möter ett rådjur. Och om hunden gör det så tenderar resten av promenaden att bli trevligare än om den struntar i mig och väljer att jaga rådjur istället.

Ni som läser här ofta vet att Rally inte är så lätt att leva med, hon är socialt osäker och maniskt viltintersserad, vilket blir lite jobbigt när vi möter folk eller hundar som tränger sig på, för att inte tala om när vi träffar på vilt. Drygt fem år med Rally vid (eller i alla fall i närheten av) min sida har gett mig gott om tid att utarbeta rutiner för att få promenaderna att fungera, och jag skulle naturligtvis kunna börja min lilla vardagsserie med att skriva om hennes vanor och rutiner i vardagen. Det tänker jag dock inte göra, ni kommer att få läsa nog om henne resten av året. Istället tänker jag börja ”från början”, nämligen med min förste hund, Rulle.

Rulle är en underbar hund på många sätt, han är lättmotiverad, lättlärd och ganska mjuk i temperamentet, vilket gjorde att det gick ganska lätt att få honom hyfsat vardagslydig trots att han var vår första hund. Dock har Rulle en stor brist som i perioder har gjort honom svår att leva med, han tycker inte om andra hundar och är dessutom ganska dålig på att prata hundspråk. När Rulle var kring året började detta bli problematiskt, han hamnade ofta i slagsmål med både främmande och kända hundar och kunde i perioder till och med sticka från oss för att anfalla en hund som vi såg på håll. Det var helt enkelt inte så trevligt att gå på promenad med honom.

Vad göra? Vår första reaktion var (som den säkert är för många nyblivna hundägare) att skälla på honom, både när han hade slagits och när han morrade på någon hund som i våra ögon var snäll och ofarlig.  Detta resulterade i att Rulle helt slutade förvarna och började flyga rakt på hundar, utan urskillning: hanhundar, valpar, tikar – ingen gick säker om den kom för nära Rulle.

Så småningom insåg vi att Rulle nog bara var rädd. Vi noterade att han gärna valde att gå i små bågar när vi träffade främmande hundar, som om han själv tog ut en extra säkerhetszon kring dem. Vi noterade också att de hundar som han hade känt sen valpben aldrig var några problem, med dem var han trygg och antingen ointresserad eller lekfull. Samma sak gällde nyare bekantskaper av den typ som bara ignorerade honom. Det verkade alltså som att Rulle bara tyckte att främmande hundar var jobbiga och hade lärt sig att ”anfall är bästa försvar”. Vi fattade då ett beslut om att låta Rulle slippa träffa främmande hundar och vara noga med att skydda honom från eventuella framspringande hundar.

Ett steg i detta var att skapa rutiner för vad vi skulle göra när vi mötte hundar, med tanken om att om Rulle bara vänjer sig vid att det är såhär vi gör vid hundmöten och lär sig att det innebär att han slipper hälsa så borde han bli mindre benägen att själv gå till angrepp. Sagt och gjort, vi bestämde oss för följande:

• Vid möte med främmande hund som är kopplad: Skicka ut Rulle ifrån oss, så att den lilla båge han gärna går själv blir större. Detta gjordes genom att vi själva klev av vägen lite och ”knuffade” ut honom med hand och ben närmast honom. Lugnt röstberöm när han gjorde rätt.
• Vid möte med lös hund som verkar under kontroll: Samma som vid möte med kopplad hund.
• Vid möte med lös hund som verkar vara utom kontroll: Platsa Rulle och kliv ut något steg framför honom, mellan honom och hunden. Se för allt i världen till att den främmande hunden inte kommer fram. Detta byggde naturligtvis på att vi kunde lita på att Rulle låg kvar, men han var och är väldigt duktig på sådant och lärde sig dessutom snabbt att det var tryggt att ligga kvar, så det var inga problem.
• Om någon hund ändå råkar komma fram: Beröm Rulle om han morrar eller på andra sätt försöker varna innan han hugger. Backa undan från honom så att han inte känner något stöd från mig eftersom det ofta gjorde situationen värre. Se till att få undan den andra hunden så fort som möjligt. Skäll absolut inte på honom om det skulle råka bli bråk.

Vad blev då resultatet av detta? Jo, efter väldigt kort tid så märkte vi att Rulle blev tryggare och tryggare i samband med hundmöten. Han tyckte fortfarande inte om att behöva umgås med främmande hundar, men det verkade som att våra rutiner gjorde honom säkrare på hur situationen skulle utveckla sig och att han inte skulle behöva slåss. Allteftersom tiden gick minskade antalet hundmöten som resulterade i slagsmål och han blev också duktigare på att faktiskt varna innan han tog till tänderna. Vi hade helt enkelt genom att alltid agera likadant och se till att våra vanor resulterade i en situation som han var trygg med lyckats ändra hans inställning och vänja honom vid att hantera hundmöten på ett annat sätt.

Rulle är numera nästan femton år gammal och bor hos mina föräldrar. Därifrån får jag ganska ofta rapporter om att han har hälsat på främmande hundar och att det har gått bra. Det verkar med andra ord som att vår målinriktade träning för att skapa fungerande vanor för hundmöten har gett resultat, och det på ett sätt som avsevärt förbättrade vår vardag. Det är helt enkelt lite roligare att gå på promenad med en hund som ignorerar andra hundar, än med en som är otrygg och tror att den måste bita sig ur alla situationer som uppkommer.

Jag vill poängtera att detta inte är någon universalmetod för arga hundar. Att vi löste våra vardagsproblem med Rulle på detta sätt betyder inte att det är en metod som fungerar på alla andra hundar. Däremot är jag övertygad om att det finns många hundar och hundägare som skulle kunna få en betydligt trevligare vardag tillsammans om de utifrån sin egen vardag och sina egna behov såg till att utarbeta vanor och rutiner för att hantera de situationer som uppkommer i vardagen. Helt enkelt för att det är enklare för både hund och förare att veta vad man ska göra om man gör samma sak varje gång.

Har du några vanor som underlättar din vardag?

Sitt i grupp (1 minut)
Aldrig tränat det egentligen, men hon kan sitt, det är en början. Saknar förberedelsesignal, ingångsrutin och förståelse för stilla med tassarna när jag går iväg (generellt problem).

Platsliggning (dold, 3 minuter)
Har testat dold ett par gånger, inga problem. Däremot borde vi träna mer, oftare och hårdare på detta moment. Träna det i kedja med sittandet och hitta tillbaka till att hon lägger sig rakt eftersom hon på sista tiden har börjat lägga sig snett ut framför mina fötter.

Fritt följ (som i tvåan + stegförflyttningar, vändningar på stället & rak sakta marsch)
Alla delarna finns där. Vändningar helt om behöver slipas på, liksom kontaken i vänster om (även från marsch), positionen i bakåtmarsch och så studsandet vid språngmarsch.

Sättande under gång
Påbörjat, sitter hyfsat stabilt, lite tics från min sida att jobba bort. Har aldrig gjort hela momentet men tror inte att återgången ska vara något problem.

Inkallning med ställande
Bromsarna fortsatt trasiga. Har dock en ny plan som vi jobbar med, den involverar en targetmatta och ett nytt kommando. Tror inte att denna metod egentligen är bättre men det är i alla fall roligare så vi kör på ”med sikte på femman”.

Rutan
Avståndet är inga problem på träning. Har aldrig lagt henne i rutan men hon kan ligg. Inkallningen har vi nosat på några gånger och den funkar, även om bristerna i bromssystemet gör att hon ibland flyyyger förbi mig innan hon hittar position.

Hoppapport
Testat några gånger, ingången kan krångla (bli sned), annars hyfsat stabilt.

Metallapport
Inte Rallys favoritmoment, men första skicket brukar gå bra, och det är ju det som räknas Senare skick brukar hon tappa klippet i gripandet och bära allt lösare, men det går att belöna upp med jackpottleksaker (piplurvar och grymtgrisar it is!). Det händer att hon tappar apporten på vägen in men det löser hon oftast själv.

Vittring
Kottar i skogen går oftast bra. Mer än så har vi i princip inte gjort. Provade med vittringspinnar en gång och bestämde mig raskt för att återvända till ursprungsplanen om att fasa in pinnarna bland kottarna. Grunden finns där och på promenad kan hon snabbt växla från galenskap till vittringslugn. Bara att träna på helt enkelt!

Fjärr
Hon kan göra alla skiften snyggt med mig precis framför och belöning under magen. Behöver dock få ut mig på avstånd, få skiftena att sitta varje gång och så slipa på återgången då.

Slutsats: det ska bli kul att få börja leka med lite roligare moment, och det verkar faktiskt som att det finns någon form av grund för dem alla

Efter lite förvirring om när och hur samlingen skulle gå till blev det dags för platsliggning ,vi hamnade i grupp två, med en hund på varje sida och Rally såg ut som en liten ärta där hon låg med hakan i backen mellan en normalstor tollare och en gigantisk st bernhardshund. Stilla låg hon i alla fall, så det blev en tia där.

Efter detta följde lite uppladdning medelst kaffe, uppletande av lämplig filmare, promenad och två rutskick på parkeringen. Gick lite fot med henne inne i ridhuset och valde sedan att gå in med henne lös på plan för att slippa krångla med kopplet. Överlag kändes hon väldigt trevlig, hon sneglade på rutan ett par gånger, dels i fria följet men också i uppställningarna, framförallt på väg ut till inkallningen var jag tvungen att prata lite med henne för att hålla henne mer hos mig än hos konerna. Förutom ruttittandet och ett allmänt studsande och nafsande (samt ett par skall???) mellan momenten så tycker jag att hon skötte sig fint. Poängen blev dessa (mina kommentarer inom parentes):

Platsliggning: 10

Fritt följ: 8 Tränger, bra pos, studsar vid språng (Japp! Vi får jobba mer på det där med trängandet och springandet helt enkelt. Hon tappar kontakten ett par gånger också, men det verkar domaren ha missat/struntat i att nämna. Över lag fin helhet i alla fall, jag är jättenöjd!)

Läggande: 9 Fel pos vid marsch, tränger (hon gick som om hon förväntade sig ett framförgående, men det kan jag leva med. Läggandet kan göras snabbare men kändes helt ok)

Inkallande: 9,5 Slår i förare vid fot (Japp igen. Det har vi jobbat på och fått till bättre men det syntes inte idag om vi säger så… Hon trampar också när jag lämnar henne, vilket domaren inte drog för idag, det orkar jag faktiskt inte jobba om, jag är nöjd att hon sitter upprätt och i huvudsak bara trampar med en tass istället för att leka trummis)

Sändande med ställande: 10 (Såå duktig! Det var en gigantisk ljus sågspånshög nån meter bredvid rutan som jag varit lite orolig för efter att ha sett klass 3-hundarna ha problem med den. Det var dock inga problem. Däremot fick jag jobba lite för att hindra henne från att tjuvstarta när det uppstod lite väntetid, där har vi något att jobba på)

Apportering: 10 (Helt precis så som vi tränat detta moment! Hon springer fort, griper, håller superstadigt, kommer in ovanligt bra för att vara hon och fortsätter hålla lagom hårt och stilla när hon väl är i position. Jättekul att få visa upp detta på tävling och extra stort eftersom hon tidigare i veckan haft problem med detta moment efter en grus-i-munnen-upplevelse i tisdags. Idag blev mun och tryne också fullt av grus, men det gjorde tydligen inte så mycket)

Hopp över hinder: 7 Dk sitt, slår i vid avslut (Inte så mycket att säga om detta, jag är nöjd med att hon sprang så långt ut som hon gjorde, det är den delen vi tränat mest på sistone, på bekostnad av själva sittet tyvärr. Även här lyser våra ingångar igenom, så de står högt upp på träningslistan nu)

Fjärrdirigering: 8 Segt första ner, sitter före (Jag är jättenöjd! Att få henne att växla över till fjärrmode efter att ha varit i galenpannaläge så länge känns som en stor seger och ett fint kvitto på att träningen faktiskt gått så bra som det har känts. Extra bra eftersom jag faktiskt glömde ”klappa på bogen-delen” av vår uppställningsrutin. Det tidiga uppsittet vid återgången får jag ta på mig helt själv, kom på typ i morse att vi nästan aldrig har slutat fjärren med återgång sen jag flyttade in belöningen under henne, så det får vi helt enkelt bara se till att träna på.)

Helhetsintryck: 9,5 (Kul att få högt på helheten, jag har alltid tyckt att det är det viktigaste betyget av dem alla!)

Resultat: 181,5 och VINST!

Jag är verkligen supernöjd med min och Rallys prestation idag! Kom på mig själv med att gå ut för inkallningen och tänka att ”det känns som att vi tränar”, vilket känns jättebra! Jag är stolt över att vi båda klarade av att hålla ihop genom hela passet och skötte våra uppgifter på ett bra sätt, överlycklig över att rutan och apporteringen genererade tior och helt enkelt otroligt glad i min underbara lilla grishund!

Som om inte detta vore nog så gick vår träningskompis Linda med Lilla Bob (=grävlingsdjurets konstant överlyckliga moder) in och gjorde en mycket trevlig prestation ett par startnummer efter oss. 169,5 poäng och en andraplats blev det för dem.

På prisutdelningen sen visade det sig att det fanns en till hund med förstapris i dagens gäng, den tog dessutom LP II, vilket ju alltid är kul men var extremt häftigt eftersom hunden i fråga var en St Bernhard! Jag tror aldrig jag sett en sån hund kunna mer än max sitt namn tidigare…

Priset för förstaplaceringen var inte vilket pris som helst utan ett presentkort på ett par Muck Boots Tay! Jag har velat ha ett par hur länge som helst men inte kunnat motivera en sån utgift inom studentekonomins ramar, så det var helt perfekt. Ska åka iväg till Brukshundcenter och prova ut ett par senare i veckan

Efter förrättat värv körde vi vilse direkt till elljusspåren vid Storvreta IP och gick Vildmarksleden, en mycket trevlig 5 km-slinga som bjöd på varierande terräng och föredömligt lite folk. En del stenar fanns det också där, och Rally visade tydligt att hon tyckte det var dags att växla tillbaka till vår orginalsport nu: kontaktfältsidiot? Rally? Nää… Faktum är att det ÄR dags att växla tillbaka till agilityn snart! Jag skriver tenta på tisdag och onsdag, men efter det ska vi faktiskt försöka ta oss ut till ridhuset och smygstarta med lite hoppteknik och kontaktfält. Jag längtar! Pga tentaplugg kommer det också att dröja till mitten på nästa vecka innan jag kan sätta igång bloggprojektet om vardagsvanor på allvar, men sen så!

Film från dagen:

Jag & Rally

Linda & Bob

Hur Rallys träning gick vill jag inte riktigt tänka på. Eller jo, fria följet, delar av inkallningen och fjärren kändes bra. Tyvärr ansåg hon att rutans band var en target och att läggande under gång också borde involvera fjärrskiften till sitt, men det löste sig efter hand, och vi hade roligt!

Hundarna är trötta nu i alla fall. Jättetrötta till och med. Och av någon outgrundlig anledning så tycks hela Näsahunden växa när den sover, normalt sett råder ett 1:1 förhållande mellan Framnäsan (som alltså är själva näsan) och Baknäsan (dvs resten av kroppen) men när hon är riktigt trött så blir baknäsan jääättelång…

Så vad blir då ämnet? Jo, det blir ett av mina favoritteman:

Vardagsvanor: Hundträning för alla dagar!

Jag kommer under 2012 att skriva ett inlägg i veckan på detta tema och helt friskt blanda funderingar om vardagslydnad med idéer om momentträning och säkerhetstänk i vardagen. Som jag ser det så finns det nämligen jättemycket som man kan göra till vardags, när man ändå är ute med hunden.

Naturligtvis är det inte så att jag är någon expert på området vardagslydnad och -vanor, men jag har lagt mycket tid på att fundera kring ämnet och har flera anledningar till varför jag vill skriva om detta. Första inlägget kommer att handla mer om just varför, men som en första introduktion så kan jag säga att det hela bottnar i tre saker:

1. Jag själv tränar nästan uteslutande mina hundar i samband med att vi är ute och går
2. Att leva med en så reaktiv hund som Rally har fått mig att inse vikten av att ha goda vanor till vardags och se till att träna både allmänlydnad och ”konster” kontinuerligt
3. Jag vill väldigt gärna veta hur ni andra gör: Vardagstränar ni? I så fall vad och hur mycket? Lite inspirationslängtan från min sida helt enkelt!

Utgångspunkten kommer hela tiden vara att det ska vara lätt att få in träningen i vardagen, och anledningen är enkel:

Den bästa träningen är den som blir av!

Hoppas att ni vill hänga med på detta under 2012, ett år fyllt av roliga vardagar!

Jag kommer så småningom att skriva lite mer utförliga tränings- och tävlingsmål för både mitt och hundarnas år, men jag tänkte börja med en liten sammanfattning av mina förväntningar för detta år. 2012 – möjligheternas år.

Rally
Kommer under årets första del förhoppningsvis att få jobba en hel del som draghund, både på skidor (om det kommer nån snö), och på barmark, hon älskar det och tar uppgiften på största allvar. Om min ekonomi tillåter ska hon även få simma någon dag i veckan för att bygga lite extra muskler. Hon ska också tävla lydnadsklass II under våren och förhoppningsvis bli uppflyttad så att vi kan börja träna och helst även starta i lydnadsklass III under 2012. Efter tentaperioden i januari kommer hon även att få börja teknikträna en hel del i agility, mycket träning på hinderkunskaper, starter, hoppteknik och så successivt mer och mer handling. När agilitysäsongen väl drar igång har vi flera viktiga hållpunkter, men framförallt kommer försäsongen att handla om att skapa goda förutsättningar inför landslagsuttagningen och SM, där vi hoppas på att kunna konkurrera med den verkliga eliten. Dessutom vill vi såklart ha ett hoppchampionat och kvala till SM 2013. Till vardags är det min uppgift att fortsätta vara noga med att bibehålla våra vanor och rutiner, de där som gör att Rally känner igen sig och sina uppgifter i alla situationer vi ställs inför, såväl i skogen som på stan, och ser värdet i att anstränga sig för att göra som vi tränat.

Rejsa
Ska träna massor av agility, både hinderkunskaper och handling, med särskilt fokus på att hitta en värdebalans dem emellan. Jag ska anstränga mig för att bibehålla våra fina startrutiner och se till att upprätthålla en bra och intensiv lek med fina lekrutiner. Som kalendern ser ut nu så kommer vi inte att komma ut på tävlingsbanorna förrän i mars-april nån gång, men när vi gör det så siktar vi på att plocka lite pinnar i hoppklass. I agilityklass blir vi nog inte startklara i år heller, men någon gång i juli ska jag se till att göra en ordentlig utvärdering av vårt runningprojekt och verkligen fundera igenom om det känns realistiskt att få till springande kontaktfält innan årsskiftet. Hur gärna jag än vill ha running på Rejsa så får det inte bli så att hela hennes karriär hinner passera innan vi kommer ut och tävlar i agilityklass. Förutom agility så ska vi träna en del spår, med sikte på att till sommaren kunna gå ett spår motsvarande appellklass, inklusive markerade pinnar. I mån av tid och lust kommer vi även att träna tävlingslydnad, med siktet inställt på att någon gång komma till start i både lydnadsklass I och appellklass spår. Utöver ovanstående hoppas jag finna tid för att låta Rejsa gå det nya BPH-testet, helt enkelt för att jag tror att hon och jag skulle kunna tycka att det var ganska roligt.

Jag
Ska träna mig själv en hel del i år, både styrketräning och kondition i en förhoppningsvis väl balanserad blandning, målet är helt enkelt att få till en starkare och mer smärtfri rygg, rakare hållning och bättre kondition. Utöver detta så ska jag ta examen i juni och därefter förhoppningsvis få ett spännande och roligt jobb som är relevant för min utbildning. Eftersom året kan komma att innebära stora förändringar för mig i fråga om bostadsort och liknande så kommer jag att försöka begränsa mina ideella åtaganden i diverse klubbar. Många uppdrag och poster har jag redan tackat ja till, men tanken är att jag ska försöka undvika att lova bort mig till ännu fler områden.

Utöver ovanstående så har jag en liten utmaning till mig själv. Utmaningen har arbetsnamnet veckans vardagsvana, men om det blir det mer skrivet i ett senare inlägg…